När alla har kämpat och slitit har jag bara suttit och kollat på, inte varit aktiv alls.

Jag känner knappt igen mig själv längre. Gör så oväntade saker som jag bara för några månader sedan aldrig skulle gjort. Det fanns inte i mina tankar då.
Man kan inte lita på någon, inte ens sig själv.

 

Och mitt humör, det är lite lustigt...

Antingen är jag glad till 100%, bryr mig inte om något alls, känner inte mycket förutom att jag är glad.

Eller så är jag depp till 100%, tänker alldeles för mycket på saker, bryr mig om vad folk tycker och tänker om mig och vill inte göra något alls.
När jag inte mår bra ligger jag bara i sängen och inte orkar med någonting alls.
Vill isolera mig från omvärlden och det är exakt vad jag gör också. Orkar inte vara ute bland folk, folk är jobbigt när man mår skit. Men vad ska man göra när man inte orkar mer?

 

Det konstiga är att jag inte har något "mellanläge", jag är antingen 100% glad eller 100% depp. Idag känner jag mig glad än så länge men saker kan förändras under dagen, vilket jag inte hoppas på.

 

Frågar mig om och om hur det kommer sig att jag är så olik mig själv och någon gång måste jag komma på svaret och bli "mig själv" igen.
Förr var jag som en öppen bok. Den boken är idag sluten och öppnas bara med "rätt" människor.
Jag har öppnat upp mig för vissa men det är bara de jag känner att jag kan lita på och oftast visar det sig vara tvärtom, eller så litar jag på dem för mycket.