Nästa gång jag söker in till en utbildning ska jag tänka efter en extra gång.

När jag satt där i somras och inväntade svar från antagningen trodde jag aldrig att jag skulle komma in på någon av de utbildningarna jag sökt.
Minns så väl hur glad och överlycklig jag blev när jag läste att jag hade blivit antagen. Tvekade inte utan tackade ja direkt!

 

Allting gick så himla fort. Jag sökte studentlägenheter, vanliga lägenheter och övernattningsrum runtom i Halland och när jag fick napp på två boenden åkte jag, mamma & pappa ner till Halmstad och kikade på dem.

Först kollade vi på ett rum ute i Tylösand, men ganska fort bestämde jag mig för detta rummet som ligger i centrala Halmstad. När vi kom hem till Trollhättan den där dagen kollade jag min mail och såg då att jag hade blivit antagen till en utbildning i Linköping också. Just då kände jag för att tacka ja till den istället och tacka nej till Halmstad, men då vi redan hade fixat med boenden blev det inte så.

 

Det gick några veckor. Jag åkte ner och bodde på hotell över en natt i Halmstad för att lära känna staden lite bättre. Flyttade ner på riktigt någon vecka senare och bara några dagar senare kom pappa, farmor & farfar ner med kläder och möbler till mig.

 

Föreläsningarna drog igång på riktigt någon gång i Augusti (minns inte exakt datum) och till en början kändes allt så himla bra. Tyckte att det var intressant det jag läste och kände att jag lätt skulle klara av tre år. Träffade nytt folk och var överlycklig över att slippa Trollhättan.Träffade M. Jag vet inte hur hon känner, men enligt mig kom vi ganska nära varandra när vi var ute och tältade med skolan. M blev sakta men säkert min trygghet i klassen och vi båda har varit tveksamma till utbildningen till och från.
Det var när hon försvann slutade som allt vände för mig.
Nu får ni inte tro att jag hoppar av bara för att M gjorde det, nejnej, så är det inte.
Grejen är att efter utbildningen blir man antingen biolog eller guide, och jag vill inte bli något av det.

 

På gymnasiet kände jag likadant. Handel kändes inte rätt för mig och jag ville byta linje, men jag stod ut 3 år och klarade av studenten. Nu tänker jag inte göra samma sak utan jag gör det som känns rätt nu.
Avståndet mellan Trollhättan och Halmstad gör sig påmint och jag tror att jag behöver vara på hemmaplan där jag har min trygghet just nu.

 

Det kommer kännas tråkigt att lämna Halmstad och de nya människorna jag lärt känna under tiden jag bott här. Har träffat en mycket speciell person som bor i Landskrona och det kommer kännas så konstigt att inte kunna åka till honom när jag vill, men bara man vill så går allt att lösa och efter nyår får jag träffa honom igen! Ska passa på att prata lite om hur framtiden kommer bli även om det kommer vara jobbigt att prata om. Han är min trygghet här nere just nu i alla fall, så är det.

 

Nu i efterhand förstår jag inte varför det var så viktigt att tacka ja direkt, jag menar jag är 20 år och det är ingenting. Men det är lätt att vara efterklok.Hade jag inte flyttat till Halmstad hade jag aldrig träffat vissa personer som jag idag har i mitt liv och jag tror att allt händer av en anledning så detta har varit bra ändå.