När alla har kämpat och slitit har jag bara suttit och kollat på, inte varit aktiv alls.

Jag känner knappt igen mig själv längre. Gör så oväntade saker som jag bara för några månader sedan aldrig skulle gjort. Det fanns inte i mina tankar då.
Man kan inte lita på någon, inte ens sig själv.

 

Och mitt humör, det är lite lustigt...

Antingen är jag glad till 100%, bryr mig inte om något alls, känner inte mycket förutom att jag är glad.

Eller så är jag depp till 100%, tänker alldeles för mycket på saker, bryr mig om vad folk tycker och tänker om mig och vill inte göra något alls.
När jag inte mår bra ligger jag bara i sängen och inte orkar med någonting alls.
Vill isolera mig från omvärlden och det är exakt vad jag gör också. Orkar inte vara ute bland folk, folk är jobbigt när man mår skit. Men vad ska man göra när man inte orkar mer?

 

Det konstiga är att jag inte har något "mellanläge", jag är antingen 100% glad eller 100% depp. Idag känner jag mig glad än så länge men saker kan förändras under dagen, vilket jag inte hoppas på.

 

Frågar mig om och om hur det kommer sig att jag är så olik mig själv och någon gång måste jag komma på svaret och bli "mig själv" igen.
Förr var jag som en öppen bok. Den boken är idag sluten och öppnas bara med "rätt" människor.
Jag har öppnat upp mig för vissa men det är bara de jag känner att jag kan lita på och oftast visar det sig vara tvärtom, eller så litar jag på dem för mycket.

 

 

Nästa gång jag söker in till en utbildning ska jag tänka efter en extra gång.

När jag satt där i somras och inväntade svar från antagningen trodde jag aldrig att jag skulle komma in på någon av de utbildningarna jag sökt.
Minns så väl hur glad och överlycklig jag blev när jag läste att jag hade blivit antagen. Tvekade inte utan tackade ja direkt!

 

Allting gick så himla fort. Jag sökte studentlägenheter, vanliga lägenheter och övernattningsrum runtom i Halland och när jag fick napp på två boenden åkte jag, mamma & pappa ner till Halmstad och kikade på dem.

Först kollade vi på ett rum ute i Tylösand, men ganska fort bestämde jag mig för detta rummet som ligger i centrala Halmstad. När vi kom hem till Trollhättan den där dagen kollade jag min mail och såg då att jag hade blivit antagen till en utbildning i Linköping också. Just då kände jag för att tacka ja till den istället och tacka nej till Halmstad, men då vi redan hade fixat med boenden blev det inte så.

 

Det gick några veckor. Jag åkte ner och bodde på hotell över en natt i Halmstad för att lära känna staden lite bättre. Flyttade ner på riktigt någon vecka senare och bara några dagar senare kom pappa, farmor & farfar ner med kläder och möbler till mig.

 

Föreläsningarna drog igång på riktigt någon gång i Augusti (minns inte exakt datum) och till en början kändes allt så himla bra. Tyckte att det var intressant det jag läste och kände att jag lätt skulle klara av tre år. Träffade nytt folk och var överlycklig över att slippa Trollhättan.Träffade M. Jag vet inte hur hon känner, men enligt mig kom vi ganska nära varandra när vi var ute och tältade med skolan. M blev sakta men säkert min trygghet i klassen och vi båda har varit tveksamma till utbildningen till och från.
Det var när hon försvann slutade som allt vände för mig.
Nu får ni inte tro att jag hoppar av bara för att M gjorde det, nejnej, så är det inte.
Grejen är att efter utbildningen blir man antingen biolog eller guide, och jag vill inte bli något av det.

 

På gymnasiet kände jag likadant. Handel kändes inte rätt för mig och jag ville byta linje, men jag stod ut 3 år och klarade av studenten. Nu tänker jag inte göra samma sak utan jag gör det som känns rätt nu.
Avståndet mellan Trollhättan och Halmstad gör sig påmint och jag tror att jag behöver vara på hemmaplan där jag har min trygghet just nu.

 

Det kommer kännas tråkigt att lämna Halmstad och de nya människorna jag lärt känna under tiden jag bott här. Har träffat en mycket speciell person som bor i Landskrona och det kommer kännas så konstigt att inte kunna åka till honom när jag vill, men bara man vill så går allt att lösa och efter nyår får jag träffa honom igen! Ska passa på att prata lite om hur framtiden kommer bli även om det kommer vara jobbigt att prata om. Han är min trygghet här nere just nu i alla fall, så är det.

 

Nu i efterhand förstår jag inte varför det var så viktigt att tacka ja direkt, jag menar jag är 20 år och det är ingenting. Men det är lätt att vara efterklok.Hade jag inte flyttat till Halmstad hade jag aldrig träffat vissa personer som jag idag har i mitt liv och jag tror att allt händer av en anledning så detta har varit bra ändå.

 

 

 

 

 

 

Måste bara få skriva av mig lite.
Har påverkats väldigt mycket (på ett negativt sätt) av att umgås med en person jag idag inte umgås med längre (tur är väl det). Lärde känna denna person förra hösten och umgicks ganska intensivt med henne tills i somras.

Jag upplevde oss som väldigt nära och trodde att hon också gjorde det för hon sa att det var menat att vi hade träffats. Sov ofta över hos henne, eller ja sov och sov, vi låg och pratade hela nätter om allt och inget och det kändes så himla bra.

Varje gång jag var hemma hos henne hade jag dock en lite obehaglig känsla i kroppen, en känsla av att något inte stämde. Vet inte om det var för att jag visste att det var där det hände (hon skär sig mycket) eller vad det var, men obehagligt var det.

Vi hittade på sjukt mycket grejer ihop och det kändes verkligen så skönt att umgås med henne, även fast hon mådde och mår än idag väldigt psykiskt dåligt. Jag hälsade på henne på akuten när hon var inlagd, vi åkte till Göteborg nästan varje helg i våras/somras, vi var ute på krogen många gånger, jag följde med henne på konsert i somras och ja, det kändes så bra att jag hittat någon som det klickade så bra med.

 

Det är en återkommande "festival" i Trollhättan som heter Fallens Dagar och hon gick med mig och Anne-Sophie.
Fallens Dagar är alltid över helgen och onsdagen efter Fallens Dagar fick jag ett sms av personen där det stod att hon ville säga upp vänskapen med mig. Efter alla månader vi umgicks skickar hon ett sms. Hon skrev att det var för bådas bästa och att jag säkert också känt att jag velat säga upp vänskapen med henne, men jag förstod ingenting. Smsade och ringde henne för att prata om det öga mot öga (tycker att man ska göra det när det gäller sådana här saker), fick ett sms av henne där det stod att hon inte kunde prata om såna saker så det var därför hon smsade.

Skrev till henne igen att jag ville träffa henne för att kunna gå vidare. Tror ni hon har svarat på det? Nej, just det. Sen dess har hon bara ignorerat mig. Struntat totalt i att jag är mänsklig och har känslor jag med, och bara tänkt på sig själv (vad som är lättast för henne).

 

Några veckor efter smset kollade jag hennes blogg och fick se att hon hängde ut mig där.
Hon hade skrivit att jag var självisk och att den vänskap vi hade inte var så mycket att minnas.
Jag tycker inte att det är så själviskt att bry sig om någon annan så mycket att man glömmer bort hur man själv mår, men jag kanske har fel?

Ett tag kände jag att jag verkligen inte kunde gå vidare utan att prata om saker och ting men det har släppt nu. Fortfarande är det saker jag går och funderar på. Betydde jag något alls för henne eller utnyttjade hon bara att jag brydde mig om henne? Varför öppnade hon sig om hon ändå skulle säga upp vänskapen? Var det bara ett spel alltihop? Hur kunde jag vara så dum och inte fatta något?

 

Frågorna kommer jag antagligen aldrig få några svar på, men jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och gå på det, Borde förstått att jag skulle påverkas på ett negativt sätt, för det gör man av människor som mår så pass psykiskt dåligt som hon gör och det tar dit att släppa taget om dem.

Detta har påverkat mig sjukt mycket och jag är inte längre samma person som innan jag träffade henne.
Det kommer ta tid att sluta tänka på henne och faktiskt glömma bort henne, men jag är tvungen att göra det.

 

 

Sitter och lyssnar på Lillasyster. Gamla minnen väcks till liv och tankarna snurrar, men jag fortsätter lyssna.

 

Tänker på den där gången då du ville bjuda mig på en spelning med Lillasyster.
Tänker på vad som kunde hänt om jag sa ja istället för nej.
Hör hur du sjunger med i låtarna och ser hur jävla lycklig du är.

Vet inte om det är så fortfarande är så men då var Lillasyster ditt absoluta favoritband.

Vet inte om jag gillar Lillasyster egentligen eller om det bara är dig jag tänker på (tror det är det andra).

 

Varje gång jag hör Lillasyster väcks gamla minnen till liv, tankarna börjar snurra och jag känner en konstig känsla. Konstig men helt underbar känsla. Tror att det är känslan jag hade då. När allt var så jävla perfekt och helt underbart. Jag var lycklig, du var lycklig.

 

Men allt kan inte alltid vara så perfekt. Saker och ting förändrades.
Vi började bråka om allt och inget, stora och små saker. Onödiga grejer.

Plötsligt dök en känsla upp att jag inte kände dig längre.

 

Jag vet inte vad det var som gjorde det, men du var förändrad.
Det var något som inte stämde lika bra längre.
Kanske var det att jag ifrågasatte allt du gjorde. Vilka du skrev, pratade med, tänkte på.
Jag gjorde ett stort misstag som jag ångrar än idag. Mår så jävla dåligt över det och om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag göra det så det inte händer igen. 

 

Jag saknar dig sjukt mycket. Tänker inte på dig varje dag (som jag gjorde förut), men jag känner mig inte hel utan dig. Det är något som inte är som det ska och jag vet inte om jag orkar att ha det så här längre.
Jag måste få träffa dig snart. Måste få prata med dig snart. Måste få känna din kropp emot min snart.  Jag saknar dig så jävla mycket och ångrar att jag dömt dig.

 

Man vet inte hur bra man har det förrän det bra har tagit slut♥.